Den som äger skog eller jordbruksmark och är äldre kan vara en måltavla för oseriösa försäljare. Därför skriver Konsumentverket nu brev till drygt 79 000 personer som också är företagare. De utsätts för otillbörliga affärsmetoder från föräljare. Konsumentverket agerar vällment och bra.
Vem skickar information till behövande skogsägare, där det varnas för virkesinköpare och bolag som kör innerkurvan mot utlovade löften? Det finns för många som beter sig som Erik Brittus på Weda, som lovade bästa hjälp till äldre kvinna, som bor en bit från fasigheten. (Tidigare industriägare eller måttligt beroende av nettots storlek hos mindre insatta skogsägare är även de "måltavla" vid dåliga affärer.) Erik gjorde om avverkningskartan, avverakde 60-talet skyddsvärda vårdträd, "smusslade" med värde för att invagga skogsägaren i låga förväntningar. Weda har fullt förtroende för Erik Brittus. Men förtroendet har sjunkit för Weda.
Santhe Dahl Vida yttrade: "Vi betalar inte lika mycket till alla".
Tidningen Skogen skriver år efter år "Jämförprislistan återspeglar priset per kubikmeter när ett normalbestånd avverkas". Att det finns inbyggda fel i listor på 50 kr/m3 men skrivs inte. Inte en gång har Skogen visat vad slutpris borde vara för någon lista.
Vem varnar skogsägare för oseriösa ..............? Kooperationen har inte gjort det (man skjuter sig då i foten.) Skogsstyrelsen väljer sina motståndare. SDC är ägt av köpare. VMF är styrt av köpare. Bolag och de stora maskintillverkarna styr till stora maskiner i skogen. Naturinriktade intressegrupper påverkar om skog får avverkas.
Och till råga på allt anlitar vissa skogsägare nästan all rådgivning från köparehåll. Var går gränsen när en grupp blir omyndig.