När man i min ungdom kom in i en nerlagd ladugård var det en yta på 30 m2 och 3 kobåsar, en hästspilta och en kätte för 2 grisar.
Ser nu en bild på en i dec. nerlagd ladugård i Lycksele, där man anar en yta på över 2000 m2 med modern båsinredning och utrymme för kalvar, och kor. Kapitalförstörelsen är enorm.
Det är nu få besättningar i området och beredskapsläget är förändrat.
I detta fall var det tänkt att gården skulle skiftas till en dotter och ägaren skulle bygga hus på tomt nära sjön och finnas kvar som stöd för nya ägaren och familj. Bygglov nekas p.g.a. strandskyddsbestämmelser och byråkrati. Här blev det en broms för fortlevnad för lantbruk. Allemansrätten för strövare går före.
Kan inte strövare och boende på landsbygden vara inom synhåll för varandra? Att komma nära en fast boende skulle ju kunna ge möjlighet till insikt om kultur och livsbetingelser i bygden och kanske någon extra sevärdhet som belyser intressanta förhållande.
Egentligen har vi brist på kontakter med landsbygdsfolk. Ensamhet har blivit ett stort problem i hela vårt land. Är det oförmåga att uppträda korrekt människor emellan som orsakat de problem jag lyfter fram i detta inlägg?