Ni minns att Jan Ersa och Per Persa skrek beskyllningar mot varandra, med en skyddande sjö emellan sig.
Skogsindustrin använder generaliserande ord om hur fel EU och klimatkämparna har i sina framställningar eftersom det minskar överskottet av virke som man måste ha, inte minst nu när man investerar i utbyggnad efter enormt stora vinster.
Naturintressenterna pälsar på industrin i minst lika aggressiva ord. Vi minns vad som framfördes i TV nyligen och som fått viss kritik i granskning. (Hur mycket är då orden värd nu?)
Ordvalet uttrycker i princip att svenskt skogsbruk är plantageskog och stora hyggen.
Båda intressenterna agerar som politiska partier, där man tar ett påstående och förstorar detta till ett allmängillt agerande. Alla vet väl att i vår värld är det inte svårt att hitta fel.
Men det är ju större chans att hitta möjligheter till förbättring om man börjar på ett problem där helhet och detaljer kan värderas och skapar förståelse och intresse med möjlighet till förändring. Möjligheten ökar åtminstone.
Men dit vill man inte komma, det kan ju innebära att man inte kan döma ut motparten i debatten, som man påstått är värdelös, dum och förstörande.
Båda parter tar för mycket i munnen så man kan inte tugga. Men då får man inget i sig. Det blir för lite gjort.
Detta sker i tid där man upplever att problemen eskalerar och tiden försvinner. Vill ena parten detta? Förstår andra parten att det faktiskt går så?
Bidrar vi alla till rimlig förbättring?