Forts; Detta förmedlas för att peka på hur viktiga teknikutvecklingsinitiativ en gång i tiden kom och stöttades från skogssidan.
Rottne sa nog upp bekantskapen med Lars Pagels när HMA15 blev omöjlig. (Pagels dog tragiskt i ALS.) Rottne kör sen en handfull år i ett ”blindspår” med System 90 hemmahörande i Stockholm, där skogskunskapen också var för liten. Ytterligare ett misstag som Rottne får ta på sig.
ÖSA gick sin väg, men var synnerligen tungrott. Mycket var ofullständigt och fel upptäcktes, men bara vissa av dessa tog man hand om var tredje månad. En del fick vänta längre.
Jan-Åke Roonström fanns i skymundan först som avverkningschef på Södra region 1, där han var positiv och bl.a. puffade de första idéerna som Christer Lennartson (Espetuna) provade.
När Roonström blev utbildningsledare centralt, kom han som ”spion” på min andra apteringskurs och såg möjlighet, att kunna hjälpa till med planscher och upptryckning av material. Detta gav energi och konfirmerade utbildningen vi börjat prova och det lyfte virkesvärdet rejält uppåt.
Efter Roonström kom Leif Granström (men utifrån) som utbildningsledare. Vi utvecklade systematiken i apterarens inlärning och stambesiktning till nivåer som hjälpte minne och nytta på sätt, så virkesvärdet med dagens priser varit totalt 40 – 100 kr/m3 högre. Älgjaktsradion vi använde då, den minns nog många. Men Granström fick på Södra jobba tämligen ensam och kanske för att han inte hade rotat sig först i Södramiljö, ”den tidens invandrarfientlighet”. Troligen kom Schottes förstörelse av Södra som en avgörande faktor och Leif slutade och blev utvecklare internationellt. Leif var en utbildad och kunnig person på det han höll på med, men det mötte motstånd i Södra, där icke lika insatta personer skulle backa upp utveckling. En viktig ”väg” blev därför mindre färdig. Något att lära av. Forts;