Forts; Både huggare och maskingrupper lyfte sig 1976 i yrkeskunskap och självförtroende. Tjänstemännen behövde därefter i varierande omfattning mer utbildning. Men Södra flyttade samtidigt inifrån HK ut mer uppgifter på tjänstemännen, som för att behålla trivsel lydde dessa råd ”uppifrån” och tog genvägar vid förberedelse, planering och information omkring avverkningar, vilket blev problematiskt.
Skördareförare blev egentligen duktigare än virkesmätare eftersom de såg kvalitet och andra virkesegenskaper beståndsvis och i trädgrupper. Ex. kvisttyper och tätvuxenhet togs med bättre relation än virkesmätare som bara såg en stock åt gången medan föraren såg om trädet stod på kulle, tätt eller påverkat av träd intill. Snöbrott etc. (Ni minns även föraren som väntade sig en bättre kvalitet på en stående talls baksida eftersom en tuktande gran var borttagen vid förra gallringen, som fortfarande vid slutavverkning med sin stubbe indikerade att den hindrat kvistutveckling på den sidan tallen.)
Christer Lennartsson blev p.g.a. att han då var kopplad till DASA som gjort det första programmet med möjlighet till korrigering mm, uttagen vid tidernas första test av skördarmätning. Christer var inte långvarigt utbildad mer än normal förarnivå med ungefär ett besök/år. Redan här visade det sig att kontrollen av VMF vid mätningen på hygget upptäckte att kvalitet, skador etc. var bättre beaktade vid avverkning, än senare mätning vid industri med bra ljus, rutinerad mätare mm. VMF och köparna blev rädda med följd att skördarmätning lades i ”garderoben” i tio år. Forts;