Vi har sett en tid att det köps upp sågverksföretag i landet. Siljan och Vida är några. (Notera att det är företag som utmärkt sig med negativa prestationer hos skogsägare, vad det nu kan betyda i sammanhanget.)
Konsultföretag talar om att det lär bli fler svenska sågverk som går samma väg. Speciellt när kronan är svag.
Är detta önskvärt med intresse från främmande land i en av Sveriges grundnäringar? (Tror ni Södra och SCA kommer att lägga maximala lokala värderingar i Baltikum efter sina köp där?
De värsta erfarenheterna har vi från kolonialtiderna när Frankrike och England överutnyttjade främmande länder.
En belastning i sågverksrörelsen är den bristande kompetensen och förmåga att få personal att dra åt samma håll och på så sätt skapa bra mervärde. Genom åren har jag sett hur de som sönderdelar timret är som främlingar i företaget. Maskinförare i skördare hade apteringskunskaper som var mycket låga i marknaden.
Sågverken genomsyras av affärsintresse i stunden, så utföraren får beröm samma vecka.
Sen vet vi att samhörigheten minskar radikalt i de riktigt stora företag. Egna vinstintressen får större spelrum. Är detta bra?